Alla yttre iakttagelser stämde som sagt med denna teori, Eduard Rissel tycktes dömd. Jag erkänner för egen del gärna, att jag lät sannolikhetsregeln gälla gentemot förståndsregeln, som sade mig att Eduard Rissel inte kunde begå en brottslig handling. Och ändå slogs jag i mina artiklar hårdnackat för de stackars tunna argument, som talade till hans favör.
Ända till den dagen hade jag knappast observerat den lilla utländska tösen, Adorée Villanueva som rörde sig som en ål mellan gråtande anhöriga, bistra myndighetspersoner, förskräckta grannar och den nyfikna pöbeln, som höll sig framme som vanligt. Jag vet inte vem som kunde ha sagt henne, att jag kämpade så gott jag kunde i tidningen för att rentvå den dödes minne. Hon kom emellertid en middag och anförtrodde mig att hon ville sätta sig i besittning av Rissels klocka.
— Det går inte, sade jag, polisen har hand om klenoden, som ligger i ett förseglat förvaringsrum.
Adorée hängde med huvudet. Jag frågade:
— Vad skulle du med klockan att göra?
— Jag skall tala om det, men på ett villkor.
— Och det är?
— Att farbror hjälper mig.
— Bara jag förmår.
— Det litar jag på. För det första kan det bevisas, att farbror Eduard alltid drog upp sin klocka om kvällarna. Har man hållit på med en viss sak ett helt liv, så ändrar man inte plötsligt vanor. Jag är säker på att farbror Eduard inte levde söndag förmiddag. Varför skall jag förklara sedan. Om nu en urmakare fick hand om klockan, så skulle han naturligtvis kunna se på fjädern eller urverket, om klockan gått i fem timmar eller sjutton.