Fångens första dag var dräglig nog. Don Ramon visade sig endast en gång och herr Sirius inte alls. Så fort mörkret fallit på, gjorde Adorée tio olika rymningsförsök, som alla misslyckades. Även om detta hus varit försett med stuprännor skulle det inte hjälpt, eftersom fönstren säkrats med utifrån låsta spärrhakar. Dörren till fröken Villanuevas salong reglades visserligen icke, men i rummet utanför vakade duennan vid en ofantlig kaffekastrull, som aldrig tilläts kallna...
Andra dagen blev värre.
Redan klockan nio på morgonen kom don Ramon med bröstfickan bukig av kastiljansk lyrik. Han var stolt som en torero, smidig som en toledoklinga, mjuk som en angorakatt.
— Ni befinner er väl, señorita?
— Seguro que no, señor.
— Jag förstår, sade don Ramon och bröstade sig, oron, nervositeten... Hur vore något annat möjligt, señorita? En blomma som darrar för morgonvinden, en fågelunge i det daggstänkta gräset med det lilla hjärtat klappande av glädje och ängslan. Ack, mi corazon!
(Gud, en sån narr! tänkte Adorée på sitt hemlands språk.)
Men högt sade hon:
— I dag för ni mig tillbaka till min förmyndare på hotell van Leeken, inte sant, señor. Jag ger er mitt hedersord på att hela affären är utagerad med en ursäkt. Och sedan står det er fritt att fullfölja era avsikter med ärliga medel.
— Ha ha! skriade don Ramon hånfullt, därmed visande att han inte fullt ut var den narr Adorée tog honom för. Hur skulle ni kunna veta, vad jag har för avsikter, señorita?