TJUGONDE KAPITLET.
Adorées äventyr.
Om madame Beruelles’ lynne var hennes saligen avlidne man alltid färdig att vittna, att det inte kunde karaktäriseras med ett mer träffande ord än: gement. Samma iakttagelser gjorde kammarjungfrun Marie Fichter, kallad Fichter, tretton år senare på Hôtel Royal i Kapstaden. Hon hade anställts — helt plötsligt — av en förnäm och rik prelat för att passa upp en märkvärdig ung fröken, vars moderliga stöd madame Beruelles skulle vara. Fichter fick alltså utan vidare tre husbönder, madame Beruelles, fröken och furstbiskopen — i nu nämnd ordning — och det var inte just så roligt, men lönen mättes rundligt ut, och Fichter hade gott humör.
Det finns emellertid en gräns för allt — också för det goda humöret. Denna morgon var madame Beruelles rent förbannad, hon stjälpte en hel så vatten över huvudet på Fichter och kastade till på köpet två par tunga pjäxor i ryggen på henne, när hon skulle gå och söka få vattnet ur håret.
Fichter sade sig själv:
— Något måste ha hänt. Efter käringen är så arg, kan det inte vara annat än roligt — jag hade lust att gå och fråga fröken.
Långt behövde inte Fichter gå. Hon hade knappt hunnit tänka tanken till slut förrän hon mötte fröken Villanueva i hotellkorridoren. Adorées humör var precis motsatsen till madame Beruelles’. I famnen hade hon ett helt fång skärvita nejlikor och ögonen spelade rent av farligt, när hon sade:
— Fichter, jag är så jäkla glad!
Nu höll Fichter verkligen på att få slag.