— Om jag skulle vara uppriktig, herre... jag har inte stulit någon höna, för det var en tupp. Men det har ingen frågat mig om. Man säger så här: du har stulit en höna. Jag svarar: det är osanning, jag har icke stulit någon höna. Jag kan svära inför härskarens gyllene fotsmycken att jag inte stulit någon höna; och då ser justitieministern förvirrad ut och skickar mig tillbaka till Vejlana. Men tyst, herre, någon kommer. Ni skall få se det är han.
Tunga nycklar rasslade i låsen, bommarna skötos ifrån med buller och dån, dörren kastades upp. Två malagasser stego in i källarhålan. Den förste var dyrbart klädd och höll ena handen stolt vid höften, den andre hade endast ett rött klädesskynke kring magen, bar i högra handen en kopparflaska, i den vänstra en helt och hållet europeisk resväska, vilken herr Grenander identifierade som sin. Två andra malagasser korsade sina bajonetter i dörröppningen.
— God morgon, förhärdade brottslingar, hälsade Vejlana, ty det var han. Här medför jag åt eder en frukostdryck och de kläder, som den fete boven med guldglasögonen ville iföra sig för sista gången. Ställ ifrån dig flaskan och resväskan, Promoto, bjöd fängelsedirektören.
— Vad är det i kopparflaskan, Tom? frågade Albert.
Tom lyfte på locket och luktade.
— Varm, kryddad toaka, tror jag, svarade han.
— Bed den förnäme mannen att jag får byta ut min frukostdryck mot litet tvättvatten och en handduk.
Tom översatte.
Vejlana hade uppenbarligen haft tur med tärningspelet under natten, ty han böjde välvilligt på huvudet och befallde Promoto att hämta det begärda. Därpå spottade han åt negern, nickade åt Albert och Tom och avlägsnade sig med den majestätiska värdighet, som gjort honom så imponerande, när han först trädde in i hålan.