Den hederlige Tom förstod inte dubbelmeningen med champs elysées och därför satt han tyst en liten stund.
— När jag var barn, började han sedan, hände det ofta att mamma läste i tidningarna om folk som varit nära att drunkna. Och nästan alltid fick man höra, att närheten av döden — ni hör jag talar som en grammatika, sir — att närheten av döden kommit folk att repetera hela sitt föregående liv. Ingen kan väl ha döden så nära som vi, sir. Men för min del får jag då verkligen säga att den där repetitionskursen åtminstone inte kommer av sig själv, eller hur? Vad är er erfarenhet, sir?
— Om jag skall vara alldeles uppriktig, Tom, så har jag nog funderat en liten smula på framfarna dar. Du förstår, gossen min, mitt liv har varit en kurva så rak, att du kunde dragit den med en linjal. Min enda släkting är en syster och hennes liv är ändå rakare. Jag tror att Europas mest försiktige vadhållare gärna hade vågat hundra pund på att herr Albert Grenander skulle sluta i sotsängen efter ett stilla hjärtslag — ty av den sjukdomen dö de flesta tidningsmän, till lycka för dem själva och deras omgivning. Den som hållit emot och siat om halshuggning torde inte behövt satsa stora kontanter — men sådant är livet, och det gläder mig att jag omsider kommit underfund med det. Den väntar aldrig för länge som väntat på...
— Och fröken Villanueva?
Nu var det herr Grenanders tur. Han sjönk ihop som en säck, lade sig över på högra sidan, fast stengolvet högg i höften, och sade:
— Nu skall du vara tyst, Tom, för jag vill sova.
Det blev ljust klockan sju i källargropen; till och med en solstråle letade sig in genom dörrgluggen. Först blixtrade det till just i hörnet där negern låg. Det var som om skuggorna plötsligt väckts av aningen om sin förestående ofärd, där blev en ögonblicklig och underlig oro — så sköt den gyllene pilen in i rummet och träffade negern mitt på hans runda näsa. Ett lustigt spel i det ebenholtsblanka skinnet tog vid och Tom, som naturligtvis inte sov, tyckte att negern var avundsvärd, som hade utsikter att få vakna också nästa morgon med smekningen av en ljum solstråle i det svarta ansiktet.
Albert Grenander låg dyr stilla med ryggen åt Tom. Hans jämna, trygga andetag tydde på sömn och huvudet vilade tungt på vänstra armen. Fylld av en nästan religiös beundran för denne halvgamle herre med den på en gång fasta och nervösa blicken bakom de starkt buktade ögonglasen, vågade Tom knappt dra andan av fruktan att väcka honom. Men negern saknade ju alla motiv till en sådan hänsynsfullhet — han sträckte på armarna, så det knakade, morrade ett slag som en otålig hund och drog sedan till med en gäspning, vars sammansatta tonföljd slutade med en skakande nysning.
Negern var vaken.