Det enda rationella var naturligtvis att formulera avslaget så bestämt, så oryggligt, att varje invändning från början måste anses utesluten. Att säga ifrån, att ge besked klart, men inte ohövligt, kort, men inte onödigt skarpt — var och en är sig själv närmast; varför skall man vara mera hänsynsfull mot andra än mot sin egen kropp?
Jag drog mig alltså ytterligare ett stycke från den unga damen och yttrade ungefär följande:
— Min bästa — hm — Adorée. Vad du föreslår är inte bara fullständigt otänkbart, det är absurt ända till löjlighet. Jag varken kan eller vill gå med på förslaget — mina skäl äro alltför många att ens räkna upp. Seså, det är mitt sista ord i den här saken.
Men detta skulle jag aldrig ha sagt.
I en eller annan roman har jag — för mycket länge sedan och uteslutande på resande fot — läst om förtvivlade, sorgsna, bedjande kvinnotårar — kvinnotårar, olika slag. I praktiken hade jag gud ske lov aldrig erfarit något om dem förrän i denna stund, och jag önskar — men, det gör detsamma nu. Adorée brast i gråt, men inte i en vanlig nordisk, hygglig gråt, sådan jag sett den beskrivas och föreställt mig den, utan hon — eller rättare jag — överfölls av en om tropikernas ursinniga, skyfallsartade virvelstormar påminnande katastrof. Tårarna formligen sköljde kinderna, kroppen skakade våldsamt, från röda förvandlades läpparna till blå, med dragning åt violett, och ur strupen trängde de mest underliga, hjärtslitande ljud...
Jag blev dödligt skrämd. Jag har aldrig förut i hela mitt liv varit så rädd.
Med föreställningen, att den unga damen skulle kvävas eller träffas av en hjärtattack, blandades förskräckelsen, att någon skulle komma. Det var förargligt nog med Kerman och den skrattande tösen nyss, men sjuttio gånger sju resor värre ställde sig saken med den hysteriskt gråtande. Misstankarna mot min person skulle naturligtvis övergå i visshet — inte nog med att jag var en humbug så där i största allmänhet, när det gällde kvinnokönet; nu hotades jag av anseende som en brute, en cynisk förförare, som bragte unga kvinnor till förtvivlans brant. Innan skvallret hunnit utanför tidningens portar skulle jag vara moraliskt dömd för misshandel av en värnlös kvinna, jag, som under pressdiskussionen för några år sedan med värme pläderat för prygelstraffets renässans vid våldförande av kvinnor — utom i djurplågerimål förstås.
Allt detta for på bråkdelen av en sekund genom min hjärna. Mera villrådig var jag emellertid inte än jag begrep att här måste handlas — och handlas raskt.
— Tyst, i himlens namn, bad jag, sluta upp att gråta, annars...
Nu kommo några oartikulerade ljud; till slut förstod jag dem: