Stora damen började skratta igen — gudarna vete varför!
— Och vad skall jag säga nu? I... i stället för farbror?
Ingenting, tänkte jag föreslå, men hejdade mig. Tänk om den impulsiva varelsen skulle börja gråta. Hellre vad som helst...
— Kalla mig Albert, hemställde jag, med bortvänt huvud.
Hon klappade händerna av förtjusning och porlade fram en ny liten skrattande vattubäck.
— Albert! Ett sådant vackert namn! Albert! Alberto! Vet du vad?
— Nej.
— Jag säger Alberto, jag. Alberto! Alberto! Tack, Alberto mio.
— Tack, svarade jag i en, som jag tror, ganska reserverad ton. Och nu, tillåt mig en fråga: med vad kan jag stå dig till tjänst?