Jérôme tog varken Napoleons hot om att upplösa hans äktenskap eller moderns bevekande brev på allvar. Den 8 april 1805 landade han i Lissabon med sin unga fru. Det franska sändebudet i staden, Serrurier, mötte dem med ett pass för Jérôme. "Och madame Bonaparte?" frågade Jérôme. Han fick till svar, att beskickningen var förbjuden utge pass för miss Patterson. Då först insåg Jérôme, att hans belägenhet var allvarsam. "Framför till er härskare?" säges han ha svarat, "att madame Bonaparte är medveten om sin värdighet, och att hon fordrar att få åtnjuta sina rättigheter såsom medlem af den kejserliga familjen." Men det hjälpte icke, Jérômes myndighet och den nyaste madame Bonapartes rättigheter respekterade ingen. Intet annat återstod för Jérôme än att uppsöka Napoleon och försona sig med honom. Hans hustru, som var havande, sändes på ett fartyg till Amsterdam, där hon vid framkomsten till sin förtvivlan hindrades att landstiga. Hon begav sig då över till England. Det var detsamma som att för sig stänga alla utvägar, men hon hade ingen annan. Här i det mot Frankrike och hennes fädernesland fientliga landet föddes nu Jérômes son, Jérôme-Napoléon Bonaparte den 7 juli 1805.
När Jérôme hoppades kunna övervinna Napoleon, visste han intet om dennes kraft och sin egen svaghet. Brodern använde alla medel för att vinna honom, han frestade honom med prinsvärdigheten samt försåg honom rikligt med penningar till hans nöjen. Det senare medlet var kanske det mest verksamma. Jérôme lade föga vikt vid sin värdighet som kejserlig prins, men han njöt däremot i fullaste mått av att ösa guld över sin ungdom; han tyckte om pengar, men ej för deras egen skull, utan därför att han kunde dela med sig därav åt sina vänner, för vilka han var den bästa kamrat. När Napoleon sålunda bundit Jérôme, passade han på att göra honom förslaget att Jérôme skulle föreslå sin hustru att lämna England och tillsvidare bosätta sig i Amerika — någon skilsmässa var ännu för tidigt att tala om. Här stötte ej Napoleon på samma fasta karaktär som hos Lucien. Jérôme bad sin hustru, visserligen i ett kärleksfullt och ömt brev, att hon skulle lämna England, ej därför att Napoleon befallt det, utan därför att han, Jérôme, själv insåg att de aldrig kunde nå sitt mål, så länge hon stannade i detta land, som var Napoleon så förhatligt. Elisabeth Patterson rättade sig efter hans vilja, inskeppade sig med sitt barn på ett fartyg och begav sig hem till Amerika, där hon för alltid stannade.
Napoleon försökte nu få äktenskapet upplöst. Han vände sig till påven Pius VII med begäran om en bulla, i vilken äktenskapet skulle förklaras ogiltigt, men påven vägrade, ty Jérômes äktenskap hade blivit välsignat av en spansk präst. För att Jérôme skulle glömma sin unga hustru, sändes han på en ny sjöexpedition under amiral Willaumetz befäl med kommandot över ett av expeditionens fartyg, Le Vétéran. Denna expedition skulle vara länge på väg, från den 13 december 1805 till mars 1807. Men så länge höll Jérôme icke ut. När knappa tio månader förflutit landsteg han den 1 september 1806 i Concarnaus hamn i Bretagne. Dessa månader hade varit långa nog för att göra Jérôme mjuk. Han kom hem, trött på att irra omkring, och med en enda önskan: att få komma i ordnade förhållanden. Han gick in på att låta upplösa sitt äktenskap och förmäla sig med den furstinna, som Napoleon utsett för honom, kurfurstens av Württemberg dotter, prinsessan Catherine.
Jérômes giftermål ordnades nu i största hast, och snart var ingen så intresserad därav som han själv. Upphöjd till kejserlig prins med hederslegionens stora ordensband, med en miljon i inkomster — vad hade han att bekymra sig över! Han hade sitt nöje i att bilda ett hov, och det blev uteslutande sammansatt av hans närmaste personliga vänner, vilka oberoende av börd erhöllo höga värdigheter. Redan den 9 september började giftermålsunderhandlingarna, och dessa fördes med en sådan brådska, att Jérôme redan den 1 oktober, en månad efter sin hemkomst, sammanträffade med den efter freden i Pressburg till konung upphöjda kurfursten av Württemberg. Det enda hindret låg däri, att man ännu ej hunnit få skilsmässa till stånd, och att Jérôme således ännu var gift med Elisabeth Patterson.
Men även denna situation fick sin tillfredsställande lösning. Under det Jérôme deltog i 1806-1807 års fälttåg, lät Napoleon Paris' prästerskap förklara äktenskapet med den unga amerikanskan ogiltigt; och när fälttåget avslutats med freden i Tilsit, fann sig Jérôme plötsligt vara upphöjd från kejserlig prins till konung i det av Napoleon bildade konungariket Westfalen. Den 12 augusti 1807 firades bröllopet i Stuttgart. Jérôme företräddes av Bessières, som sedan förde prinsessan Catherine till Frankrike. Den 21 augusti träffades hon och Jérôme för första gången — det var hos madame Junot i Raincy. När Jérôme såg den korpulenta och rödkindade tyska flickan i sin dräkt med det långa släpet, som ingen bar i Frankrike, säges han ha blivit mycket desillusionerad. Den unga prinsessan åter hade haft en glädjelös ungdom, och Jérômes älskvärdhet och vackra yttre hade tilltalat henne från första ögonblicket. Den 20 augusti ägde den civila vigseln rum, men först den 18 november efter några månader av ständiga festligheter och nöjen begav sig konungaparet till sin nya huvudstad, Cassel.
Napoleon hade på förhand utarbetat en konstitution för Jérômes rike, genom vilken invånarna garanterades likhet inför lagen, fri religionsövning samt upphävandet av livegenskap och privilegier. Samma konstitution bestämde emellertid, att hela förvaltningen och domstolsväsendet skulle vara fransk, liksom även mynt, mått och vikt, och Napoleon räknade på att Jérôme här mitt inne i Tyskland skulle skapa ett litet välorganiserat franskt rike.
Utan tvivel kom Jérôme till Westfalen med den goda avsikten att följa broderns råd och rätta sig efter hans vilja. Men snart insåg även han, att en fransk regering i ett främmande land var en omöjlighet. Även Jérôme slog in på den nationella politik, som Joseph och Louis börjat bedriva i sina respektiva länder, och samma konflikter och tvisteämnen, som gjorde det napoleonska familjesystemet till en vacklande byggnad, förelågo även här.
Vid Jérômes hov var huvudändamålet att roa sig efter bästa förmåga. Det hov han samlat, pryddes ej av några framstående representanter för diplomati, konst eller litteratur, — Jérôme hade här liksom på sina resor samlat kring sig sina personliga vänner, en brokig skara. Vid detta hov var ceremonielet lika lättvindigt som sederna. Jérôme visade en häpnadsväckande likgiltighet för vad skick och bruk fordra av en kunglig person. Sina älskarinnor gav han inflytelserika platser vid hovet och erkände de barn, som de födde honom. Man plägade också säga, att när någon hovdam eller ryktbar aktris skulle få ett barn, hela Cassel var intresserat av att se, om detsamma ej bar kungliga drag. Bland hans väninnor märktes den maktlystna grevinnan Löwenstein, som öppet eftersträvade att bli hans gemål, och vilken han ständigt måste avspisa med stora gods och höga titlar, samt den älskvärda Diana von Pappenheim, för vars dotter Jenny han visade en faderlig tillgivenhet och intresse. Mot sina vänner ådagalade Jérôme en enkel och rättfram trofasthet, på samma gång som han på ett verkligt kungligt sätt sörjde för dem. När han gifte bort sin vän Lecamus, som han gjort till utrikesminister och greve av Fürstenberg, med en brorsdotter till den preussiske ministern Hardenberg, firades bröllopet med den största prakt i det kungliga palatset. Det var han, som i brudgummens ställe gav bruden bröllopskorgen och fyllde den med praktfulla smycken.
Man frågar sig ej utan skäl, huru Katharina av Württemberg, den borna tyska prinsessan, fann sig i det muntra och sedeslösa liv, som hennes man förde. Utan tvivel kände hon under mörka stunder en viss bitterhet, men hon uppträdde utåt så lugnt och värdigt, att ingen kunde beklaga henne. Över sin makes snedsprång visade hon aldrig misshumör eller ens förvåning; hon gick så långt i välvilja mot hans mätresser, att hon stod fadder för flere av de barn, som dessa fött honom.
Hennes uppträdande härvidlag betingades antagligen till stor del av Jérômes sätt mot henne. Han var trots allt en charmant äkta man. Oberoende av sina tillfälliga intressen och tycken, behandlade han alltid Catherine såsom den främsta av alla, men det var ej en kallsinnig respekt för hennes börd och ställning, han var helt enkelt hennes ständige kavaljer, öm och ridderlig. Han överhopade henne med gåvor, och av den värme och glädje, som han spred omkring sig, föll alltid lejonparten på hennes del. Men icke blott det: av Catherines brev till sin fader och av hennes anteckningar ser man, att han invigde henne i alla rikets angelägenheter. Catherine å sin sida älskade hängivet sin unge självsvåldige make med den ståtliga hållningen, de strålande skälmska ögonen och den veka munnen med dess intagande leende. Dessutom tyckte hon om lyx och festligheter fullt ut lika mycket som Jérôme själv.