Napoleon, som hyste en så varm känsla för sin lilla Paulette, att denna till och med blivit misstydd, ansåg att han ej kunde förbigå henne, då han delade ut länder till sina övriga syskon. Han gav henne därför år 1805 hertigdömet Guastalla i Italien, vilket han avskilt från de länder, Parma och Piacenza, av vilka han bildat konungariket Etrurien. Det var ett helt litet furstendöme, endast tio kilometer i kvadrat och bebott av 10,000 invånare. Men det var ingalunda utan värde. Det var ett av dessa gamla italienska samhällen, som voro fulla av konstskatter och den härligaste arkitektur, en mängd vackra palats och kyrkor, som borde glatt varje konstvän. Men Pauline tyckte nu, att en by i Parma ej var ett henne värdigt residens. De tider hon tillbragt i Palazzo Borghese eller i sin villa Paulette vid Porta Pia utanför Rom hade gjort henne trött på konstskatter och minnesmärken. Vad skulle hon göra med det lilla riket? Titeln lockade henne ej, ty hon var verklig prinsessa och hade ingen användning för den. Det enda, som intresserade henne i Napoleons gåva, var de penningar hon genom den kunde skaffa sig. Hon gjorde upp affären med Napoleon, och denne indrog Guastalla till franska kronan mot att betala Pauline en köpeskilling av 6,000,000 livres. Pauline, som alltid behövde pengar, var nöjd med bytet och skyndade sig att göra sig i ordning till en ny badresa med mera bedårande toaletter än någonsin.
I Plombières råkade Pauline den man, som kanske mer än någon annan haft makt över hennes lättrörliga hjärta och sinnen. Det var Forbin, en ung man, som ännu ej räknade 30 vårar, av högförnäm släkt, med ett fint rasutseende och till yrket konstnär och skriftställare. Forbin blev redan i Plombières hennes uppvaktande kavaljer, hennes allt i allo. Och då hon efter en tids vistelse i Paris flyttade till slottet Saint-Leu invid Paris, som hon hyrt av sin bror Louis, blev Forbin hennes kammartjänare och behärskade snart henne och hennes hus. Efter en kort och häftig kärlek drog sig Forbin tillbaka — han var den dyrbaraste av alla de älskare, som exploaterat henne — och i Paulines gunst efterträddes han snart av Félix de Blangini, musiker och chevalier, som åter slog mynt av sitt förhållande till henne genom den skandalkrönika han senare publicerade. Under år 1812 gick det snabbt undan med Paulines kärlekshistorier. Man har talat om den kvartett, som under detta år kunde skryta över hennes gunst, av vilka två voro hennes uppvaktande kavaljerer i Aix, där hon tillbragte största delen av året, och den tredje borta i det ryska fälttåget. Den fjärde, som under hennes liv aldrig blev känd eller ens anad, var ingen mer eller mindre än den store skådespelaren Talma.
Sommaren 1812 vistades denne tre månader i Aix. Såsom föreläsare för den sjuka Pauline kunde Talma utan att väcka misstankar närma sig henne, och här upplevde nu tragöden och "amoureusen" en kort men glödande kärlekssaga. I september begav han sig på turné till Schweiz, och det är genom de till vår tid bevarade, ända till fyra gånger omarbetade koncepten till de brev, han från Genève sände sin sköna härskarinna, som man överhuvudtaget känner till förhållandet dem emellan. I avrundade, deklamatoriska fraser betygar han sin lidelse och saknad, men glömmer ändå i extasen varken att efterhöra en byst av henne, som hon lovat honom, eller begära hennes förord hos handelsministern för erhållande av en exportlicens till England. Deras förbindelse räckte ej längre än till början av år 1813, då Talma återvände till Paris och komedien, men de stodo i vänskapsfulla relationer till varandra ända till kejsardömets fall. När Talma dog år 1826, var det Lafon, dåvarande sekreterare vid Théâtre-Français, som höll griftetalet över honom: älskaren av 1802 över älskaren av 1812, liksom det tidigare hade varit Leclerc, som från San Domingo sänt till Frankrike underrättelsen om Frérons död — den förste mannen om den förste älskaren.
Året 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon tillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza, Gréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans färd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt nära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av hela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till Elba. Där stannade hon över en natt och reste igen — antagligen var hon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni. Senare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills Napoleon bröt upp på nytt mot Paris.
Under fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna. Hennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt. Nu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka, samma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under farsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt det starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt solskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och glad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon går fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla, för hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger man lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin hållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i hans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till den djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina juveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter, och vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har hon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista djärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig — samtidigt som Napoleon — sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i Viareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen nyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör Borghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines otrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv var och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i sitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla italienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här begynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan för henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet och framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon föraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt hakat sig fast — hon lever ännu, men det är ett skenliv — — —. Då, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet från Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän. Det är endast få ord: "Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet skall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om hans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla ordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam."
Då är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett brev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen anhåller om att få resa till S:t Helena.
När Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än två månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet är att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I juni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat henne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende som kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra ligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga lemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man väntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och någon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man skall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död — —
* * * * *
I Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra Canovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus. Det berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till detta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin nödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt, att hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan odödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon benådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det med vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom nyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.