Själv var Elisa med om att göra upp planer till och genomföra förbättringar på olika områden. Hon lät bygga vägar och broar, anlade sjukhus, fängelser och skolor. Ej blott näringarna uppmuntrades, hela administrationen ombildades enligt franskt mönster, polisväsendet ordnades och en mängd förordningar utfärdades, genom vilka det gamla feodalväldet, vilket ännu bestod i Italien, upphävdes och de högre klassernas företrädesrättigheter slopades. Elisa tilllämpade sålunda i sina små riken en stor del av den franska revolutionens idéer och resultat, fredligt och långsamt skapade hon här ett modernt samhälle.

I detta sitt storartade reorganisationsarbete mötte Elisa ingen opposition. Luccaborna, som förr i stor mängd emigrerat, voro henne tacksamma för att de ej blott kunde skaffa sig en dräglig utkomst i eget land utan även samla förmögenhet. Hon företog sig heller aldrig någonting som kunde stöta hennes undersåtar för huvudet, och trots sin icke så litet ömtåliga ställning fann hon alltid del rätta ordet i den rätta stunden. Elisa var också dyrkad av sina undersåtar som vid alla tillfällen visade henne de största hedersbetygelser.

Men även sina utrikespolitiska förbindelser skötte denna talangfulla kvinna med en boren diplomats klokhet och takt. I egenskap av regentinna i ett franskt lydland avgav hon, ehuru knappast tvungen därtill, regelbundet varje vecka till Napoleon noggranna rapporter om tillståndet i riket. Napoleon beundrade högeligen denna plikttrohet och lär ha yttrat att furstinnan var hans bästa minister. Hon hade också den synnerligen kloka taktiken att i sina skrivelser till brodern iakttaga en korrekt och underdånig ton; för övrigt var hon i sin stil koncis och hade något av sin broders lakonism. Napoleon uppskattade även hennes strävanden att hos sitt folk ingjuta känslor av vördnad och beundran för brodern — så t.ex. firades i Lucca den 15 augusti, kejsarens födelsedag, med fester minst lika lysande som i Paris. Elisa upprätthöll förbindelser med alla mera betydande personer — det första som varje nyutnämnd minister fann i sin portfölj, säger Masson, var en skrivelse från prinsessan Elisa! Napoleon visade henne sin bevågenhet bland annat genom att bevilja henne en större mängd av hederslegionens främsta hederstecken att utdela, än någon av de andra syskonen erhållit.

Elisa hade emellertid en alldeles särskild orsak att göra sig Napoleon bevågen. Hon ville utvidga sitt rike. Hennes närmaste granne var drottningen av Etrurien, den lyckliga innehavaren av det härliga Toscana. Intet eftersträvade Elisa så mycket som detta konstens förlovade land. Strax vid början av sin regering försökte hon på många sätt reta sin spanska granne genom att bygga fästningar vid gränsen till konungariket Etrurien och förstärka armén. När sedermera Napoleon genom en kombinerad diplomatisk och militärisk aktion bemäktigat sig detta land, började Elisa strax visa ett allt överskuggande intresse för Toscana. Hon företog täta resor till Toscanas huvudstad Florens, där hon sammanträffade med ett flertal personer ur ledande kretsar. Hon satte sig snabbt in i förhållandena, visade sig intresserad av landets angelägenheter och mer än annat av alla de konstskatter som Florens ägde, hon slukade med ögonen alla de gamla praktfulla palatsen och kyrkorna. Hon gjorde sig också florentinarna bevågen genom att ständigt vara till hands med ett gott ord för dem hos Napoleon, förmedla deras klagomål och utverka åt dem förmåner. Hon fick snart en liten krets anhängare som arbetade för hennes syften, och så småningom skapades en stark opinion för att Elisas regentinneskap skulle utvidgas och omfatta även Toscana.

I Paris arbetade Elisas vänner för hennes syften, främst Talleyrand, men även syskonen tyckas ha understött henne. Genom ett senatsbeslut av den 2 mars 1809 lät Napoleon upphöja Toscana, till vilket även lades ön Elba, till storhertigdöme, och dagen därpå överlämnades styrelsen till Elisa. Om Bacciochis deltagande i regeringen blev ej ens tal, prins Félix utnämndes till befälhavare för de franska trupperna och blev således en av sin gemåls underordnade.

Nu var Elisa tillfredsställd. Hon var faktisk härskarinna över ett stort rike, sträckande sig från Apenninerna till havet. Till skillnad från Lucca var Toscana ett rike, som redan hade sin moderna organisation efter franskt mönster. Det var också Napoleons mening, att Elisa i sitt nya rike endast skulle representera. Då hon ej var nöjd därmed utan ville befalla över de franska ministrarna, erhöll hon stränga brev från brodern, där han påminner henne om att hon liksom alla andra franska undersåtar hade att rätta sig efter hans befallningar. En annan gång skriver han till Fouché: "Försök att hindra tidningarna att skriva så mycket om storhertiginnan." Men intet hjälpte — Elisa fortfor att ostentativt ordna Toscanas angelägenheter och ryktet om hennes energi for vida omkring.

Det var ej länge Elisa fick njuta av furstemakt. I början av 1814, när de allierade återerövrade Italien, förlorade hon bit för bit sina länder. I det längsta hoppades hon få behålla Lucca, och det ser ut som hade hon till och med underhandlat med Murat — Italiens erövrare på de allierades vägnar — om att få stanna i sitt furstendöme, och några författare som t. ex. Masson stämpla henne därför såsom delaktig i hans förräderi. Men av hennes brev till Napoleon från denna tid framgår att hon ej förstod vilken roll Murat spelade och själv tvekade om vilken ställning hon borde intaga. Att hon både för sin egen och sina undersåtars skull gjorde de största ansträngningar att få behålla sitt rike — hon hade dock regerat Lucca i nära tio år — kan ej tolkas som ett förräderi mot Napoleon. I Lucca hade hon dock lagt ner hela sitt livsverk och hon kände sig samhörig med sitt folk. Hennes ansträngningar voro emellertid förgäves, och i början av mars 1814 måste hon med förtvivlan i hjärtat lämna Lucca, samt över Genua, där Bacciochi sällade sig till henne, begiva sig till Paris.

Efter Napoleons fall levde Elisa under namnet grevinna av Campignano först i Bologna, sedan i Triest, där hon bodde tillsammans med sin syster Caroline. Hon avled den 6 augusti 1820 på Villa Vicentina nära Aquileja — den enda av syskonen som icke överlevde Napoleon.

LOUIS BONAPARTE.

Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna, konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den dystre, ensamme mannen.