Isfarten.
”Så ila de fram på den glatta ban,
Men under dem lurar den falska Ran.”
Tegnér.
Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.
Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll, Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen. Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly, brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett ögonblick, för att se oss om efter en räddare.
Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth, på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.
”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde; ”hörd du nödrop?”
”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.
I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.
”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.
”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att drunkna.”
”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån ropet höres.”
Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare, ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå längre.
”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.
”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den ej håller längre.”
”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske vi re’n äro nära det arma barnet.”
I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken. Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet. Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.
”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.
Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.
Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd; men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång, och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt; men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”
”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?” frågade han de häpna och gråtande pigorna.
”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.
”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt, ”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller. Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”
”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan, en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”
”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!
Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”
”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.
”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”
”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna meddela dig denna underrättelse.”
Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.