XXVI.
I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren till förmaket, der vitnena voro samlade.
— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo, men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...!
— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand.
— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något, för si förstås...
— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få sin oskuld klar.
— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs derför, för si förstås...
— Men icke lären I kunna göra stort dervid?
— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som helst.
— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger, Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt, vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!
— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... — sade åldermannen fogligt.
— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga, allt för vackra Elsa, förstås!
— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut!
— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.
— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.
— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre rätt med henne.
— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af bortom norretull.
— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När var det, om jag törs fråga?
Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne. Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln.
— Drömmen som strömmen, Anders Barberare!
Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.
Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig genom en af sidodörrarne.
— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då hon försvunnit.
— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar!
— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo, lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det fullt af både finnar och fräknar.
— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta. Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de förde utan för rättens dörrar.
När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille, elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus, hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor maktlöshet och ryggvärk.
Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.
Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute, sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag, hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han träffade henne utan för vakten.
Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana honom derför.
Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i Smedjegårdshäktet.
Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva sitt vitnesmål.
När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit honom ringen.
Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han ville endast tala sanningen.
Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att göra, både med rep och fuktel.
— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din villfarelse!
— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens sanning... jag menade endast godt dermed.
— Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade till sig knektarne vid dörren.
Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en mensklig bild.
När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt sidan.
— Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till rättens förvåning, Elsas ring på bordet.
Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt upprörd.
— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att lika väl som han kan förställa personer, kan han förställa ting, och att om det är någon, som han har riktigt kär, hvilket fallet tyckes vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt moln...
Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska medkänsla leda sig mot det rätta.
Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet:
— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt graveradt i stenen.
— Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne?
Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt.
— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var hans fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter förvandlad till en näfverbit.
— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att jag inför någon underrätt offenseras.
— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande — grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan fortsättas.
Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras varningar:
— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska, glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting. — Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. — Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig till Fingerlisa: — Känner du denna dam?
Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande åtbörder och leende på läpparne.
— Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan. — Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga och gamla till Blåkulla.
Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:
— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!
— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande prester och vanvettiga skökor, som här skola tros?
— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt, och det talar icke godt för dig.
Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig.
— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara för min själ, om jag går och gör af med mig!
Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v.
Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel, att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i pannan, trängde sig med våld genom vakten.
— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. — Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag, att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.
Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot dombordet.
— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.
— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty hon står der!
Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han höll framför henne.
Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.
— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop!
Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och fånggafflar.
— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot, och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska' tala vid presterna.
Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig, liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom åhörarehopen vid dörren.
— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din matmor, hvar du gjorde af hennes barn.
Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad framför sig utan att svara.
— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka ut!
Grefvinnan hade närmat sig dem.
— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna?
Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar. Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet.
När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret.
Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan, fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne, samt skyggt drog sig ur hennes väg.
Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta, har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd och lycklig på gamle dagar.
Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål, under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd.
Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig att ofreda henne. —
Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar. Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång, vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord.
Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker, och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.
Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet. Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga menniskor till bålet.
I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på tukthuset.
Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän, för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne, att hon mycken plåga af satans raseri måst lida.
Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier. Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af Gustaf III.