XXIV.
En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.
Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka på —
— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.
— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land?
— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin berättelse.
— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare leger, honom varder det förderfvadt”.
Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg rätt inpå henne.
Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.
När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.
— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke spara på hittelönen!
— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa!
— Du håller då mycket af denna flicka?
— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt?
— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak?
— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås, alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna. Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.
Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt:
— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora nåds skull!
Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa. Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det. Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen, ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed vore ju saken vunnen.
Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan var utsatt till dagen derpå.
Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder, större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande. Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan qvarnbron och slussen.
Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster var också hvarje fotsbredt rum upptaget.
Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.
Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.
Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det gälde att rädda henne.
Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet, grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta. Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.
Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster. Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.
— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant.
Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte antaga, att kavaljeren började skratta.
— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen, fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.
— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!
Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till efterrättelse.
— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja, Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och svår var hon dock, så långt jag mins till baka.
— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en menande blick ur sina röda ögon.
— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig så der!
Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen, och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden, i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.
— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen. Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan få se någonting.
Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet, att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt, då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen riktigt tro derpå.