XXI.
Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den hetsige mäster Jonas Värme.
Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå, karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men, som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan afseende.
Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån, då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa för sig som giftaslystna baljäntor.
Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan, då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte, att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess, och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman, krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull.
Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka denna höga dam ogerna ville mista.
När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det vällofliga borgerskapet.”
Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren “ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner, fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. — “Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' ord, — Hans Excellens, den nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop. Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre, satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. —”
Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från bordskanten.
— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej, säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, för det var hufvud det!
— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? — frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla.
— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus Grå, — att hans högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar, jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa tider?
— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme med en min af sårad värdighet. — Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får du bättre tur hos Sockermaja, hvasa?
— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning krossande några krus, — ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken, som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig!
— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en smula häpen. — När man är ute om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till excess med spelare och musikanter...
— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, — eller krossar jag din syndiga skalle med detta ölkrus!
Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet, för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen.
— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot honom. — Vacker förrättning om lördag, kan man se.
Han ombads att taga plats.
Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar.
Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet. Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter, om det var öl eller mumma, som räcktes honom.
Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades.
Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa sig vid, vardt småningom allt högljuddare.
— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, — att tar du den gången miste, råkar du mine näfvar! — Förstår du det?
— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta diskant.
— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock undfallande, — skulle jag säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga.
— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort ölfradgan ur skägget, — har man icke der redan prof då satans spel. Få se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om.
— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog mäster Hvittlock med ett hemlighetsfullt grin.
Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting af synnerligt intresse.
— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå högt. — Tacka vet jag Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet, så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar det bättre.
Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde. Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull längtan luta sig mot hans bröst.
Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid dikeskanten.
— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade han i hennes öra, under det han ömt slöt henne till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek, mäktig till hvarje uppoffring!
Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror det nog, — hade hon sagt, — jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro dig — men det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se!
Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han önskat kunna lägga i den kyssen. — Sedan den dagen hade ett år gått till ände.
Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar, som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne i en så gäckande ton.
Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig dörren.
— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade flickan efter honom med ett skälmskt småleende.
Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet samt gick utan att säga ett ord.
Hon såg helt förvånad efter honom.
— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade flickan skrattande åt mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom skänkhyllan. — Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde.
Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick halfva skaftet qvar af sin bardisan.
En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i den sofvande staden.
Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron.
— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört hans mummel. — Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg med dig!
— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme allvarsamt, — och håll inne med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det gick med Arboga-Lisa i förra veckan.
— Och hur gick det med henne? — frågade ett tiotal röster.
— Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på henne, för hennes onda tals skull.
— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, — återtog Fibiger skrattande. — Den onde håller sig gerna till käringarna.
Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra.
— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! — ropade Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater — se'n I då icke, att det lyser rödt om dem... och se på den enes svärd, hur det blir längre och längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta.
Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron.
— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger — hördes den ene af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n ville röfva svärdet från mig, kan tänka!
— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande banade sig väg genom hopen. — Men vid vår Herres död och pina, hvad ser jag? — utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan excess här midt i natten?
— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande på målet — endast sjelfförsvar, har jag sagt.
— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför höga rätten!
— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster Hvittlock trotsigt, — hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet.
— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få hämd på sin rival, — att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens embetsmän?
Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. — Hvar det står, vän Jonas? — sade han. — Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig.
— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade Jonas Värme med ett illparigt grin, — men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här gynnar'n som började.
Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna. Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten kom i slagsmål med den andra.
Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp att sätta sig i marsch.
Anders Barberare — det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde mäster Hvittlock — gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville.
Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine underlydande, med undantag af Jonas Värme, — hvilken utan lof lemnat vakten, för att följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det samma i höfvidsmannens bagarbod.