XI.
— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel, värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var redo att samla nyheter.
— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem — vill någon hacka er till korfvar, efter I flåsen så?
— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — svarade åldermannen med min af sårad värdighet, i det han satte sig. — Bättre vore, för si förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet.
— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. — Den som blott hade inne så mycket vatten.
— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren skrattande och slog Biervogel på axeln.
— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! — Mäster Biervogel vardt röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så att fat och stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, och här ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns.
— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn, kunna vi vänta medan de hemta vattnet.
— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna — återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige kröningshingsten.
Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas. Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset.
De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse, började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter, depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta, försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva “trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna, och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på postmästarens tak.
— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. — Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver.
— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne som i en säck?
— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga af med postmästarens tak?
— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra.
— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta under stenfoten.
— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt håll.
Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment. Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore han förlorad.
Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i rummet med anden i halsen.
— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — nu ha de fått fast henne ska' jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker, att I aldrig kunnen tro det.
— Togo de henne? Hvem togo de?
— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som hon skulle flyga upp på taket.
Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan.
Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade folket.
— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster Biervogel på afstånd, fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i deras möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, medan han banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån är bäst, säger jag!
Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne. Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt sidan, som skaftet medgaf.
— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, i det han skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. — Akta er, säger jag, hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver.
— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar.
Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen.
En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk, som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes ögon. Hon kastade sig några steg framåt.
— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort stående. — Ser du inte att de vilja åt mig.
Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln.
— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria rättens fånge gör edsörebrott!
— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars Skeppares dotter.
Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan.
— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne, den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.
— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. — Tro honom icke, i Jesu namn!
Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det är lögn! — skrek hon, allt ifrigare. — Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke!
Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget fälde sin man till jorden.
Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen, öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt, under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen.
Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en farlig trollpacka.
Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan dom och ransakning.
— Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, — sade mäster Biervogel, — får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden.
Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig taga slut.
— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek slutligen gamle Tistel, öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen — ur vägen, säger jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar.
Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det.
— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — fortfor han flåsande. — Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner... Tänk på stegel och hjul... som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh... här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh!
Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i Bollhusgränden.