ELEKTRA.
Han talte ej för dig, att du ej skulle dö, 1055
Slem Menelaos, han, min fars förrädare?
ORESTES.
Han sig ej viste; men vid spirans arf sitt hopp
Han fäste, varligt rädd att rädda vännerns.
Välan, o låtom oss en hjeltebragd begå,
Som anstår Agamemnon, och derefter dö! 1060
Jag vill, för staden röjande min ädla stam,
Med svärdet genombåra hjertat, och du bör,
Detsamma vågande, detsamma föra ut.
O Pylades, jag ber dig, blif vår baneman,
Och, se'n vi härjats, tag bestyret med vår kropp! 1065
Och bär oss, och begraf oss två vid fadrens grift!
Farväl! — till verket vandrar jag nu som du ser.
PYLADES.
O nej, blif qvar! ty först och främst jag bannar dig.
Ifall du tror att jag vill lefva, när du dött.
ORESTES.
Nåväl, hvi skulle egna dig att dö med mig? 1070
PYLADES.
Det frågar du! — hvi lefva utan vännen min?
ORESTES.
Du ej moder dräpt, som jag, olycklige.
PYLADES.
Ilag med dig; thy bör jag lida ock med dig.
ORESTES.
Spar lifvet åt din fader, och med mig ej dö!
Ty du har fosterland ännu, men icke jag. 1075
Och fadersboning, och af gods en riklig skatt.
Men miste går du om min stackars systers hand,
Som jag dig lofte, vördande vårt vänskapsband.
Tag derför annan delarinna till din bädd,
Ty svågerskap emellan oss ej eger rum. 1080
Nu mellertid, vår vänskaps tjusningsfulla namn,
Farväl! Ty ej för oss det finnes, men för dig.
Ty vi, som dö, all glädje bli beröfvade.
PYLADES.
Du misstar dig rätt mycket om mitt tankesätt.
Fruktherrlig jord ej taga må min blod emot, 1085
Ej strålig ether, om jag nånsin sviker dig,
Och dig forråder, räddande mitt eget lif.
I mordet deltog jag, — och vill ej neka det,
Till allt jag rådde, för hvars skull du straffad blir,
Och derför måste jag med dig och henne dö. 1090
Ty henne, som jag sjelf mig valde ut till brud,
Som maka jag anser; hvad eljes sade jag,
Till Delphis-landet kommen, och Phokensers stad.
Jag, som förrän olyckan inföll, var en vän,
Om jag din vän ej vore i olyckans stund? 1095
Så får ej ske; men detta ock mig nära rör.
Och eftersom vi måste dö, samplägom nu,
Att Menelaos undfår sin beskärda del.
ORESTES.
Min vän, ack, att jag såge det, och doge se'n!
PYLADES.
Hörsamma mig, och dröj ännu med svärdets bruk! 1100
ORESTES.
Jag gerna dröjer, blott jag hämnas fienden.
PYLADES.
Var tyst! till qvinnor hyser jag ej mycken lit.
ORESTES.
Räds ej för dessa! ty väninnor äro de.
PYLADES.
Vi dräpe Helena, Menelaos till bitter harm.
ORESTES.
Hur då? — jag redo är, blott det kan prydligt ske. 1105
PYLADES.
Vi slakte henne; hon hos dig är undangömd.
ORESTES.
Visst är hon det, och re'n åt sig förseglar allt.
PYLADES.
Oh, icke än! — Hon döden sjelf till fästman har.
ORESTES.
Hvi ej? hon har beskydd utaf barbarerna.
PYLADES.
Af hvilka? ty bland Phrygers folk jag ingen räds. 1110
ORESTES.
Af speglars och essensers riksförvaltare.
PYLADES.
Hon alltså hämtat med sig idel Troiskt bjefs?
ORESTES.
Ett ringa kyffe ju för henne Hellas var.
PYLADES.
De slafvars slägte mot de fries intet är.
ORESTES.
Är detta gjordt, jag vägrar ej, att tvefaldt dö. 1115
PYLADES.
Och jag minsann ej heller, blott jag hämnas dig.
ORESTES.
Förklara saken och fullborda, som du sagt.
PYLADES.
Vi gå ditin, kantänka för att döda oss.
ORESTES.
Detder förstår jag, men jag resten ej förstår.
PYLADES.
För henne briste vi i ångstens klagrop ut. 1120
ORESTES.
Så att hon gråter, innerst i sitt hjerta glad.
PYLADES.
Oss ock skall unnas sådan fröjd, som henne då.
ORESTES.
Hur skole vi föröfrigt strida ut vår strid?
PYLADES.
Vi bäre hemligt svärd inunder kappan gömdt.
ORESTES.
För drängarna hvad undergång bereds förut? 1125
PYLADES.
Vi stänge dem, en här, en der, i slottet in.
ORESTES.
Och den, som icke tiger, måste slås ihjäl.
PYLADES.
Och sedan röjer saken sjelf, hvad göras bör.
ORESTES.
Helena dräpas! hemligheten vet jag nu.
PYLADES.
Javäl! men hör också, hur vackert är mitt råd. 1130
Ty om emot en välanständig qvinnas bröst
Vi stötte svärdet, vore mordet nidingsdåd.
Nu lider hon sitt straff af hela Hellas' folk,
Hvars fäder hon har nedergjort, och barn förödt,
Hvars flickor hon beröfvat deras fästemän. 1135
Det blir nu jubel; eld åt gudar tändes upp
Af dem, som önska dig och mig mång ärekrans.
För det vi gjöto ut den slema qvinnans blod.
Ej sedan mer du kallas modermördare,
Men, fri från sådant, tillhör dig ett bättre namn, 1140
Helenas, mångdräparinnans, baneman benämnd.
Ej bör — ej bör gå Menelaos nånsin väl,
Enär din fader föll, och du och syster din.
Och moder — — — tyst! det passar ej, att tala om.
Din borg ej ege han, som med Agamemnons lans 1145
Sin maka vann. Ja, längre jag ej lefva vill,
Om jag mot henne icke drar mitt blanka svärd.
Men om oss icke lyckas dräpa Helena,
Så tände vi på slottet eld, och brinne upp.
Och oss för ettdera ej äran undgå skall, 1150
Att vackert räddas, eller också vackert dö.
KHOREN.
Förtjent af alla qvinnors hat till verlden kom
Hon, Tyndariden, som satt fläck på eget kön!
ORESTES.
Ack, intet bättre finns, än tillförlitlig vän,
Ej rikedom, ej välde; alltid folket är 1155
Ett noll, uti jemförelse med ädel vän!
Ty du var upphofsmannen till Aigisthos' död,
Du uti farans stunder vid min sida stod.
Nu åter ger du mig på fienderna hämd,
Och sviker ej. Dock slutar jag ditt pris; förty 1160
Tungt faller sig, att öfverhopas med beröm.
Men då jag nu mitt lif tillspillo måste ge,
Jag fienderna näpsa vill, och sedan dö,
Att jag må dem föröda, som ha mig förrådt,
Att de må sucka, som olyckelig mig gjort. 1165
Jag är ju Agamemnons son, som, Hellas' drott
Enhälligt vald, ej sjelfgjord, egde mellertid
Ett majestät från gud, som jag ej skända skall
Igenom slafviskt dödssätt; nej, på fri mans vis
Jag lemnar lifvet, se'n jag Menelaos qväst. 1170
Ty blott ett enda mål vi hunne, vore väl, —
Om oförmodad räddning vederfores oss, —
Det att ej dö, men döda; se, det önskar jag.
Ty det jag önskar, ljufligt är: att ur min mund
Förnöja sinnet kostnadsfritt med vingadt prat. 1175