ELEKTRA.
Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.
Huldaste moder, som ödde
Fader min, och oss båda, barnen dina.
Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195
Ty bland döda du är, och mitt lifs
Ädlare del bortflyktar
Under suckar och hjerteqval,
Under nattliga tårar. Men oförmäld,
Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200
Städs olycklig jag släpar fram.
KHOREN.
Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.
Att ej din broder der må dö, förrän du vet.
Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.
ORESTES (vaknande.)
Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205
Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?
Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.
Hur önskansvärd gudinna för beängslade!
Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?
Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. 210