Indernas föreställningar om verldsskapelsen Jemförda med Finnarnes

E-text prepared by Jari Koivisto
Akademisk Afhandling
Otto Donner
Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1863.
O du Indras glänsande öga, Sprid ditt ljus i klyftornas dunkel, Att de höljande skuggor Rädda flykta från trakt till trakt.
Indisk bön.
För hvarje dag vinner Turanismen, det egendomliga medvetande som uttalar sig i de af Castrén såkallade Altaiska folkens både språk och gudsmedvetande, en allt större betydelse. Det är också dess egendomliga natur, som gifvit nya stöd för den åsigten, att äfven språkmedvetandet har en oändlig utveckling, dervid bestämningarna af syntetisk och analytisk blifva blotta genomgångsstadier såsom flera andra. Vid slutet af denna genom årtusenden sig sträckande utvecklingskedja möter oss då en anad, äfven af Bibeln framställd enhet, såsom den källa hvarur andens alla företeelser framqvälla. Och ju längre forskningen går, desto klarare ådagalägger hon, att alla jordens folk hafva dragit sitt strå till det stora bildningsarbetet, som är mensklighetens.
Sålunda får den turaniska anden sig anvisadt ett allt större inflytande på de orientaliska kulturfolkens äldsta forntid genom lösningen af den bildskrift, som klippväggarna vid Eufrat och Tigris visa för våra undrande blickar. Likt sagans i förtrollad sömn försjunkna riken hafva de sofvit sin flertusenåriga sömn, under det rike efter rike omkring dem och folk efter folk försvunnit, såsom fotspåret i sanden bortsopas af ökenvindarna. Men de vakna igen och visa, att anden är evig, om ock allt annat förgås. Genom den fullständiga utredningen af dessa inskrifter skall ett hittills icke anadt ljus kastas öfver Asiens forntida lif. Ännu är icke afgjordt, hvilken roll dervid kommer att tilldelas Finnarne; men äfven andra än språkliga förhållanden antyda, att de fordom stått i en liflig och nära beröring med de Ariska och Semitiska folken, och Mytologin är i detta afseende icke minst vigtig.
Den komparativa Mytologin är en af de allra yngsta vetenskaper, så ung, att ännu högst få arbeten deri finnas. Den stöder sina jemförelser och de resultater den vill draga ur dem på psykologin, och utgår ifrån den satsen, att andens utvecklingsgång hos folken liksom hos individerna är densamma. De börja hvardera med den sinnliga åskådningen och föreställningen, hvarifrån de småningom fortgå till begreppsbildning, som äfven den har en oändlig, af förnuftets eviga lagar bestämd, utvecklingsgång. Religionsföreställningarna blifva då vid denna process ett uttryck af, en index för den höjd af andligt medvetande som hvarje folk har hunnit. Men det är klart, att denna utvecklingsgång i verkligheten blir olika gestaltad af tusenfaldiga yttre omständigheter. Det gifves väl för alla folk blott samma sinneverld, att med dess vexlande företeelser göras till ett hölje för tanken; men olikheten i ländernas klimat och fysiska beskaffenhet, olika historiska förhållanden, och framförallt olikheten i språk och det dermed ärfda andliga medvetandet göra sig på ett mångfaldigt sätt gällande. Man har derföre med rätta anfört, att gudsmedvetandet har sitt äldsta uttryck i språket, och att de mytologiska grundåskådningarna isynnerhet finnas förebildade redan i detta, den alltomfattande urdikten hos hvarje folk.